Älskade älskade älskade

Idag är ingen kul dag. I morse tog vi ett beslut. Ett beslut om en ny era. Vi bestämde oss för att ringa veterinären, och låta han komma och låta vår älskade, finaste, gosigaste, charmigaste och bästa katt få somna och åka till katthimlen. Det visade sig att han hade både gulsot och en tumör i magen så detta var för att göra slut på hans lidande. Det var det bästa. Det känns bra för att jag vet att han har det så mycket bättre nu. Men det skriker tomhet i hela huset och något känns bara så fel. Något saknas. Jag tror det är svårt att beskriva hur det känns att förlora något så betydelsefullt. Jag vet att det "bara är en katt", men den här katten var så speciell för oss. Han har funnits i mitt liv sedan jag var fyra. Jag minns inte ett liv utan honom. Han har bidragit med så mycket till vår familj. Mer människokär katt får man leta efter. Hans närvaro var så påtaglig för han var alltid där vi var. Han har alltid suttit på en pall bredvid matbordet när vi har ätit. Han har alltid legat på mattan vid soffan när vi har suttit och kollat på tv. Han har alltid kommit in i badrummet när vi har borstat tänderna. Och bara man sa hans namn och tittade på honom, tittade han tillbaka, kisade med ögonen och började spinna. Som om han njöt bara av veta att vi var där. Därför blir hans frånvaro ännu mer påtaglig.

Han fick leva i 18 långa och lyckliga år. Jag tror inte att han kunde ha fått det bättre. Men det är onekligen en familjemedlem som har gått bort och jag kommer nog inte kunna vara 100 procent lycklig på ett tag.

R.I.P <3