Det känns som att jag ständigt pendlar mellan olika faser. Vissa dagar vill jag bara ta första bästa tåget hem. Hem till familj och vänner, hem till det trygga, hem till det man redan vet. Andra dagar älskar jag mitt nya självständiga liv och allt vad det innebär.
Jag har kommit på att det är känslan av att inte veta vad som väntar bakom nästa hörn som skrämmer mig lite. När man var yngre visste man. Man hade sin grund att stå på, sina rutiner. Man drömde om framtiden som var så långt bort. Men nu är den här. Och jag kan inte längre tänka "det ordnar sig" om allt. Förr kändes det som att jag var en person som det alltid ordnade sig för. Nu kan vad som helst hända, och det hänger ett jäkligt tungt ansvar på mig själv att det som händer ska bli bra. Tänk om jag inte lyckas? Hjälp.
Å andra sidan tycker jag att det är sjukt spännande att inte veta vart livet bär mig. Och jag antar att jag är i den fas då man ska lära sig om livet och sig själv. Men jag skulle bara vilja vara säker på att allt kommer att bli bra. Jag tror att det kommer det. Men man vet aldrig.
Jag får nog helt enkelt sluta att tänka så mycket...
/Sofia
Gumman... du vet att det ordnar sig. Du har så mycket runt dig som du kan luta dig mot, men känslan av ovisshet är inte alltid behaglig men det är den som gör att man växer och mognar. Vi och dina vänner finns bara ett telefonsamtal bort, tänk på det. Sen går det tåg och bussar jämt också.....
SvaraRaderaHoppas du får en rolig kväll.
Puss&kram
Var dig själv. Bjud på dig själv. Ge och ta. Nöj dig inte med vem/vad som helst, du är huvudrollen i ditt liv o värd det bästa. Våga för att vinna.
SvaraRaderaSkratta. Le. Skratta. Le. Njut av livet o tänk ofta tanken: Varför inte?
/Fansan (aka. Funny Bunny eller Fantastiska Fanny)
Puss på er <3
SvaraRadera